Tranas2020
Knarrhult2018
Stallmästaren web gif
ggi_loop
Banner_Faravelsforbundet_180x120px
gimrarna
Wiromin2020_liten
Banner-2017
Siltbergs_banner2020_2
Elitlamm_180x180
banner_180x120
gdjh2015
Backa Fårgård
Far_gif
default logo

Utan ull inga vikingar

På Coastal Science and Societies hemsida Hakai Magazine kan man läsa ett reportage om studenter vid Fosen Folk High School i norska Rissa som seglar en öppen båt i viking-stil riggad med segel av ull. Mycket i artikeln handlar om ull, man kan säga att hela resan kretsar runt ullens betydelse för resande under vikingatiden. Skolan håller en besättning med kortsvansade lantrasfår, nutida släktingar till fåren som höll vikingar varma.

Det är i slutet av maj, men det är kallt. Vikingalivet måste ha varit så här – iskalla, blåsiga dagar i en öppen båt, där man ständigt behövde hålla ett öga på vågor och moln för att undvika katastrofer. Ull var lika mycket en del av detta liv som havet och fartygen. Vikingarna var skickliga sjömän och skräckinjagande krigare, men de hade aldrig lämnat hemmahamnen om inte ullen fanns. Den var råvaran till deras kläder, filtar och segel.

Det är även idag ull som håller oss varma på skeppet Braute, men våra yllegarderober är snåla mätt med Viking-mått. Under vikingatiden skulle seglarna ha varit klädda i tätt vävda yllekappor, eventuellt inoljade sådana och inoljat vattentätt läder. De hade ylletunikor, hosor, strumpor, vantar och mössor av ylle, antingen vävda eller nålbundna. Stickning, som vi känner den, var inte vanligt i norra Europa förrän efter vikingatiden. De lyckligare besättningsmän sov under sjøryas, tjocka filtar knutna som mattor.

Ull ger värme även när det är blött. När ull spinns till garn, gör ullens små oregelbundenheter att fickor av isolerande luft skapas. Själva ullfibrerna har ett yttre skikt av fjäll belagda med lanolin, en vaxartad substans som stöter bort fukt och bevarar luftfickorna. Fjällen överlappar varandra som tegelpannor, och tovar ihop fibrerna – vilket gör ytan ännu mer vattenavvisande.

Ull har ytterligare en fördel för människor som tillbringar veckor eller månader till sjöss. Materialet kräver inte mycket rengöring. Som norska textilarkeologen Lise Bender Jørgensen berättade i ett mejlintervju: vädring och lite sköljning kan vara alla rengöring den behöver, även efter veckor till havs.

Men det krävdes mark och jordbruksfärdigheter för att föda upp fåren som levererade ullen. Och arbete. Mestadels var det ett kvinnohantverk, vars sländor och vävstolar producerade segelduken. Textilarkeolog Jørgensen säger införandet av segel måste ha inneburit en kraftigt ökad efterfrågan på ull och betesmark. Norge-baserade historiska textilforskareen Amy Lightfoot har även spekulerats i att efterfrågan på betesmark kan ha drivit vikingarnas expansion lika mycket som stulna skatter och den lagliga handeln.

Tills nyligen trodde många historiker att det var omöjligt att kryssa med vikingarnas båtar med sina råsegel. Man trodde att båtarna bara kunde segla med vinden i ryggen. Men Langeland och andra har visat att råsegel faktiskt kan segla mot vinden, om än inte lika effektivt som trekantiga segel. Men hur fungerade ylleseglen? Vävda ullsegel skulle läcka alltför mycket luft för att vara effektiva, så hur gjorde vikingarna för att göra funktionell segelduk av ull?

När man 1989 arbetade med att restaurera taket i en medeltida kyrka i nordnorska Trondenes  fann man bitar av 600 år gammal yllesegelduk som använts för att isolera vinden. Ullen kom från nordiska kortsvansfår den typ som vikingar höll. Jørgensen säger deras ovanliga päls var en viktig del i att göra ylle segel. Fåren har dubbel päls, med ett yttre skikt av långa, starka täckhår och en mjuk, varm innerull. Båda typerna av användes i seglen. Varpen gjordes av de grova ytterhåren och man vävde med den mjuka innerullen som med sin fluffighet fyllde igen luckor i väven. Det färdiga materialet tovades lätt för det skulle krympa något och bli fastare. Analys visade också att segelfragmenten var indränkt med ett hartsartat material, något som visade sig vara avgörande för att skapa ett funktionellt segel av ull.

Det krävs en ofattbar mängd ull för att producera ett segel. Baserat på hennes första segel uppskattar Lightfoot att ett 100 kvadratmeter stort segel (ungefär en fjärdedels basketplan och stor nog för ett 30-meters långskepp) använde två ton råull, den årliga produktionen från cirka 700 får. Forskare vid Vikingaskeppsmuseet i Roskilde, Danmark har beräknat att fram till mitten av 1100-talet krävde vikingarnas flotta, det vill säga fiskebåtar, kusthandelsfartyg, lastfartyg och långskepp ungefär en miljon kvadratmeter segel. Detta motsvarar hela ullproduktionen under ett år från cirka två miljoner får.

Hela artikeln
Hakai Magazine: No Wool, No Vikings ››
Översatt med Google ››